TORITE 捕手 - RÅBROTTNING
En stor del av våra grepptekniker sammanfattas under termen Torite som betyder ”greppande hand” eller "handgrepp", en synonym för koryu jujutsu. Den kroppsfärdighet som driver dessa tekniker kallar vi för ju taijutsu - mjuka kroppsfärdigheter. Man kan visualisera dessa färdigheter som en vågrörelse, som forsande vatten, som kan förflytta stenar men som inte kan greppas!
Torite är ett begrepp och mestadels kopplad till råbrottning och är en grundläggande av vår ninjutsu. Ett äldre sätt att skriva torite med kanji-tecken var 擒拿 som kan tolkas som ”att fånga och greppa”. Det sistnämnda kan på kinesiska uttalas som ”chinna” eller ”qinna” och är en term som används inom kinesisk wushu för grepptekniker, med ungefär samma tekniker som inom japansk bujutsu. På ön Okinawa användes termen "tuite" för denna typ av tekniker inom karate, men om det skrivs med kanji-tecken 取手 så kan det också uttalas som ”torite” på japanska.
Torite metoden går att bryta ner i
- Kasttekniker – nage waza
- Ledlåsningstekniker – gyaku waza
- Halslås och mjukdelsgrepp – shime waza
- Kontrolltekniker - katame waza
- Utbrytnings- och losstagningstekniker - hajutsu
- Slag och sparkar mot sårbarheter - atemi waza
Skillnaden i kastteknikerna jämfört med t ex judo är att i torite är att både grepp- och kasttekniker en form av slagtekniker eftersom man strävar efter att slå ut fienden genom att slå denne mot underlaget.
Buki - vapen
En del av Torite och Karate teknikerna går att förstärka med olika former korta vapen och redskap. De vapen vi lär oss på denna kurs är:
- Eda koppo / Tessen - kort pinne (10-20 cm)
- Hanbo - kort stav (90 cm)
- Uchi bari - kastspik
- Tanto - kniv
- Kusarifundo - kedja
Torite shugyo no michi
Detta är utvecklingsvägen (jap. shugyo no michi) för Torite:
- Gyaku waza
- Nage waza
- Shime waza
- Hajutsu
Gogyo no kata
- Motion chaining
Shinken gata
Shinken-gata (真剣型) inom Bujinkan markerar övergången från grundläggande formträning till träning med verklig avsikt och konsekvens. Ordet shinken betyder ”skarpt svärd” och används här bildligt för att beskriva ett tillstånd där varje rörelse måste fungera – timing, avstånd och riktning får inte vara symboliska utan måste vara trovärdiga.
I shinken-gata finns fortfarande kata som ram, men formen är inte längre ett mål i sig. Rörelserna utförs med förståelse för fara, beslutsfattande och relation till motståndaren. Små misstag blir tydliga, eftersom tekniken nu prövas mot verklighetens krav snarare än mot korrekt utseende.
Shinken-gata fungerar som en brygga mellan kihon gata och shinden gata. Den visar om grunderna verkligen bär, och om utövaren kan röra sig med närvaro, ansvar och realism – utan att förlora struktur eller balans. Här börjar budō gå från inlärning till levd erfarenhet.